Skånska järnvägar med lunch i Brösarp

Det har tagit mig fyra år att åka till ångtåget i natursköna Österlen, igår kunde jag äntligen göra mitt efterlängtade besök och köpa mig en tur och returbiljett och uppleva järnvägen som den var förr.  Ni som känner mig vet att jag är tokig i allt som är gammalt och jag anser mig själv vara född i helt fel århundrade. Tänk att få uppleva naturen och livet som det var förr, och slippa den stressade asfalterade tillvaron som råder nu i ett land som mer och mer börjar likna en betongklump än något annat. Var ska det sluta? Det pratas om att dra en ny väg över ett naturområde som är så skyddat att det krävs två fulla A4 sidor för att få plats med all information om allt som är förbjudet. Att lägga en hårt trafikerad väg där med ett stort industriområde runt om, det är okej? Ibland blir jag bara så trött.
Nog om det och åter till gårdagen! Skånska järnvägar bjöd på Ljuva femtiotal och det anordnades olika utställningar i samma tema. Något som jag blev varse om i efterhand var att man kunde vinna en gratis biljett tur och retur om man kom dit klädd som på femtiotalet och visade upp sig i biljettluckan. Typiskt att jag inte visste om det innan vi åkte dit, det hade varit superkul att klä upp sig i ett passande tema! Det får bli till nästa år.

När vi kom fram gick vi direkt och köpte biljetter för att sedan ta oss en titt på väntsalen som är väl bevarad från förr. Vi köpte oss en dricka och gick sedan på tåget och intog våra platser.

Jag trodde att personvågen med biljett som stod i väntsalen var avsedd för att väga sig och betala utefter hur många kilo man vägde. Kostnaden för biljetten på tåget trodde jag alltså var baserad på hur mycket du vägde. Inte konstigt att vi har en sådan kroppshets tänkte jag, klart alla ville vara smala som streck för då blev ju tågbiljetten billigare! "Allting var kanske inte bättre förr trots allt" muttrade jag samtidigt som jag slurpade i mig min äpplejuice. Såhär i efterhand har jag förstått att det var en helt vanlig personvåg som talade om din vikt. På denna tiden var det inte vanligt med en personvåg hemma i badrummet, utan ville du veta vad du vägde kunde du ställa dig på denna personvåg, stoppa i en slant och få ut en papperslapp liknande en tågbiljett med din vikt på baksidan. Ingen kroppshets alltså och jag skrattade gott åt min egen dumhet i efterhand.

Tåget gav mig exakt den känslan som jag föreställt mig. Den är svår att beskriva såklart utan den måste upplevas. Jag kände mig pirrig och väldigt förväntansfull inför att tåget skulle starta och resan påbörjas. Ja, ungefär som ett litet barn på julafton, ni kan ju själva tänka er. Nu undrar ni hur lite spänning jag egentligen har i min tillvaro. Jag förstår er.

Tåget rullade iväg och vi insåg snabbt att vi valt att sitta på fel sida av tåget. Utsikten på vår sida av tåget var mest tät växtlighet blandat med husbebyggelse. Den andra sidan däremot hade en fantastisk utsikt med böljande landskap. Om du besöker järnvägen och hoppar på tåget på Brösarps station, sitt inte på den sidan som har perrongen närmast mot sig, utan välj den andra sidan. När du sedan åker tillbaka från St Olof, då ska du däremot sitta på den sidan som har perrongen närmast mot sig. Vi lyckades inte välja rätt sidan på vägen tillbaka heller, utan fick beskåda växtlighet och hus denna turen också. Vi inbillade oss däremot att vi nu skulle sitta på rätt sida för att beskåda landskap. Hur vi tänkte där är det ingen som vet.

Tåget går från Brösarp och stannar till för på/avstigning i Vitaby för att sedan köra vidare mot slutdestinationen St Olof. Där stannar tåget ca 30 minuter och alla passagerare kan gå av och köpa sig en glass. Tyvärr fanns det inget veganskt alternativ till glass, men det hade jag inte förväntat mig heller. Jag var väl förberedd och hade tagit med mig vars ett äpple till mig och väninnan som vi mumsade i oss istället för glass.

Min väninna hade med sig ett stort och fint paraply som hon såklart glömde ta med sig av när tåget stannade till i St Olof. När det var dags för tillbakafärd valde vi en annan vagn, lyckligt ovetandes om att paraplyet låg ensam kvar i vagnen vi tidigare suttit i. Min väninna spatserade iväg på det vingliga tåget i hopp om att finna sitt paraply, men förgäves. Hon kom tillbaka och var mer eller mindre helt säker på att de tagit bort den vagnen vi tidigare satt i. Hon kände nämligen inte igen klädseln i någon av vagnarna, så det mest logiska var att vagnen var borta. Vi sörjde hennes borttappade paraply och undrade hur vi kunde vara så tankspridda. Jag kunde inte låta bli utan att retas med henne över hennes bortglömda paraply. Hur många paraply är det egentligen som du slarvat bort frågade jag? "En 20 st är det nog" svarar min väninna och skrattade. Hur är det ens möjligt?  Jag vet vad hon ska få i julklapp i år åtminstone.

Stationen i Vitaby sedd genom tågfönstret

Stationen i St Olof

Väntrummet i St Olof

Väntrummet i St Olof

Säten i en av tågvagnarna

Stationen i St Olof

Vy från tåget

På resan tillbaka mot Brösarp satt vi som bekant i en annan vagn och hamnade vid en av toaletterna. 

Toaletterna är förseglade och går inte att använda idag. Anledningen till detta är att det inte finns något avloppssystem utan du gör dina behov rakt ner på spåret. Något som inte är helt optimalt idag såklart. 

Förseglad toalettdörr

Väl tillbaka i Brösarp bestämde vi oss för att försöka leta upp det förlorade paraplyet trots allt. Vi hann knappt påbörja vårt eftersök när en man såg våra förvirrade blickar och frågade om vi saknade ett paraply? Jaaaaaa sa vi båda i kör, mannen pekade mot tågvagnen och sa "Det ligger där inne under ett av sätena" Åååh tack tack tack sa vi, som om han just räddat livet på något högst värdefullt som tillhörde oss. Mannen tittade lite snett på oss innan han lommade iväg. Det är trots allt bara ett paraply, men för min väninna så är det så mycket mer. Att slippa köpa ett nytt paraply för 25:e gången är ren och skär lycka. Om bara mannen visste. Nöjda och glada gick vi bort till "Kafé loket" i hopp om att där kanske kunde finnas något veganskt. Tyvärr gick vi bet även här, men vi uppskattade att se oss omkring i vagnen som går helt i stil med hur den såg ut i sina glansdagar. Vi tackade för oss och bestämde oss för att köra in till Brösarps by, ca 5 minuters körning från järnvägen för att äta en sen lunch.

Här följer några bilder från Brösarps station.

 

Vi styrde bilen mot den lokala pizzerian där vi beställde vars en vegetarisk pizza utan ost. 

Pizzerian var fräsch och ganska stor, vi valde att sitta ute på deras lika trevliga uteplats.
Pizzans ingredienser lämnade tyvärr en hel del att önska, men botten var tunn och väldigt frasig!
Stort plus för det.

Mätta och nöjda, men väldigt sötsugna, styrde vi nu bilen mot Skåne Tranås för att hitta ett fikaställe.

Vi föll för Kafé Ida's och slog oss ner med en kopp kaffe/te och vars en chokladbulle som var galet god. Det var den godaste köpta chokladbullen jag ätit, för att citera min väninna. Jag kan bara instämma.
Det veganska utbudet erbjöd inte mycket, vi hade bara chokladbullarna att välja på faktiskt, men vad gör de när det smakar magiskt.